För tre år sedan hände en mycket förfärlig sak. Jag gick första året på gymnasiet och då bodde jag på Solgårdsgatan 18a. Jag hade ständigt väldigt bråttom till skolan, eftersom jag alltid prioriterande att sova så länge som möjligt. I min brådska valde jag att hoppa på cykeln för att i rasande fart rulla ner förbi San Francisco-backarna till Nolaskolan. Men San Francisco-backarna hann jag aldrig komma till, då jag bara ett längre stenkast från min lägenhet vurpar. Jag cyklar omkull. Ordentligt! Hur det hände ska jag inte gå in närmare på än att det innefattade rullgrus, möte av en bil, passering av en parkerad bil och en trottoarkant. När jag kravlat mig upp ser jag förskräckt min spegelbild i en fönsterruta. Hela mitt ansikte är full av sand och blod på näsa och haka. "ÅH, NEJ! JAG HAR SKRAPAT UPP MITT ANSIKTE!?" Det var hemskt! De efterföljande dagana som ett freak med en fet sårskorpa rakt över näsan och på hakan var dock ännu värre. Jag överlevde detta trauma utan ens ett synligt ärr. Tack och lov!
Idag trodde jag att jag skulle måste vandra runt som ett freakshow igen. Återigen innefattade det en cykel och rullgrus. Jag multitaskade, jag både cyklade och pratade i telefon, vilket ledde till att jag cyklade med en hand. Jag rullar nedför en backe, när min väska på pakethållaren plötsligt ramlar av med ett duns. Min första tanke är att få stopp på cykeln, därför nyper jag till i handbromsen. Rullgruset och det faktum att jag nypt åt frambromsen gör att jag flyger över styret. Tanken som flyger genom mitt huvud är "HELVETESJÄVLASATAN, INTE NU IGEN!". När jag ligger där i gruset känner jag att jag fått ett rejäl slag på näsan. Med en trevande hand känner jag efter om jag känner något sår. Men icke sa nicke, mitt ansikte undkom denna gången helskinnad. Halelujah! Denna gången fick mina knän och händer ta smällen. Jag kan knappt gå, men det gör inget för jag har ett helt ansikte!
Med detta överdrivet långa inlägg ville jag komma fram till: Har jag inte cyklat omkull nog nu?! Va? Va? Va?
Jag tycker det.